jag räknar dagar som blir till år.

så satt jag där igen, på samma plats.

lika förtvivlad och ångerfull som alltid.

undrar varför jag gjorde som jag gjorde.

lika förvirrad som jag var innan.

spy i påsar och bli lagad av okända människor.

känna sig liten och obetydlig.

samtidigt som jag vet att dom dömmer mej.

 

sitta och se sina föräldrar bita ihop för att inte bryta ihop.

le och fråga om jag vill ha mer vatten, bara för att kunna slippa se en liten stund.

göra mina anhöriga besvikna och ledsna.

inta kunna ha mod nog att be om hjälp i tid.

ljuga folk rakt upp i ansiktet bara för att hålla skenet uppe.

 

att inte inse hur allvarliga sina egna problem är, det är det allvarligaste i psykisk ohälsa.

 

Du borde välja killar med mer omsorg om du nu känner så här. Du förtjänar bättre och för du är en fin tjej. Det kan jag läsa till mig. Slår vad om att det finns någon där ute...nära dig, som bryr dig om dig och kanske till och med älskar dig.
Snälla försök att finna glädje i detta jag skriver. Du är värd att få le.

Kramar/Martin