När ens närmaste vänner sitter och nickar i kapp och pratar om vilken dålig vän man är, att man sviker för att man inte orkar mer.
Att man tofflar för att man inte klarat av någonting annat för tillfället.

Jag är ett vrak.
Jag är missnöjd med allt.
Jag vill dö var och varannan dag.

Jag har en person.
En person som jag kan prata med om hur ont det gör att inte längre vilja leva det liv som tilldelats dej.
Jag har en person som jag klarar av att berätta för.

Jag vet inte varför jag bara ler och nickar mot alla andra (dom få) som frågar hur jag mår.
Men när han frågar hur jag mår samtidigt som hans blick möter min och våra händer håller i varandra, då havererar allt.
Tiden stannar och allt rinner ut.
Och timmarna ibland dagarna efter ett sånt här breakdown, dom är lugna.
Och det lugnet är det mest eftertraktade jag har just nu.

Så förlåt, för att jag inte är med.
För att jag bara är med honom.
För att jag bara vill må bra igen.