När signalerna i telefonen ekar sig eviga utan att hitta en röst på andra sidan så behöver jag bli av med ord.

Just nu snurrar mitt huvud snabbt, det låter som en tvättmaskin som centrifugerar.

Det sista jag skrev till honom var hjälp.

Det var nog det ärligaste jag sagt på länge till någon.

Imorgon kommer dom inte att vilja ha mej mer, jag bara känner det.

Vill egentligen inte ens gå dit och skämma ut mej, slösa tid som ändå inte uppskattas.

Jag vill ha min pojkvän och hans händer runt mina som pussar mej lugn och säger att allt kommer bli bra till slut. 

För tillfället så trycks jag ned i madrassen av hela världens tyngd samtidigt som jag för andra gången på för kort tid är ett problem för honom. 

Kan inte ens ha mitt fyrbenta allt i sängen, måste tänka på hans allergi vill inte förstöra mer än vad som redan förstört. 

En utav tyngderna på mina axlar är att inte få lov att dela hans största lycka tillsammans med honom och det ständiga oron om att just det här besöket hos henne kommer ge honom längtan tillbaka till deras relation och få våran att blekna i jämförelse.

För mycket på samma gång.

För många vassa föremål runt omkring. 

För lite självbehärskning kvar för kvällen.