Min farfar tappade sitt hår när han var 19 år han har alltid varit bitter över det och sagt att han ska skaffa en "fräck gubbtupé!"
Farfar ser humor i allt, han tycker att man får skämta om allt.
När jag piercade septum så gnällde min mor och far på att jag såg ut som en tjur.
Farfar skakade bara på huvudet och sa "låt henne vara en ko om hon vill!" Sen så skrattade han och sa att jag är söt oavsett om jag har ansiktet fullt plåt eller inte.
Min farmor var den lugnaste människan på jorden, alltid välklädd och med rätt ord för rätt tillfällen.
När hon blev dement så blev allting så annorlunda, farmor hade alltid varit den naturliga knutpunkten som förde alla samman, som kom ihåg alla födelsedagar och tog hand om farfar.
Helt plötsligt fick farfar ta hand om farmor, och det gick ju inte.
Jag kommer ihåg alla samtal mitt i natten till pappa, att farmor hade ramlat och kom inte upp.
Eller så ringde farmor utan att veta vad hon ville eller vem hon ville prata med.
Saker och ting förvärrades snabbt och snart fick min fina farmor bo på ett demensboende som hon hatade.
Hon talade ofta om döden och att hon inte var hemma, att hon var fast på ett dårhus med idioter.
Den värsta stunden för mej i farmors sjukdom var när hon bad mej sjunga och spela piano, jag tittade på henne och upprepade "vill du att jag ska spela för dej?"
Och hon tittade på mej med stora ögon och sa "åh, kan du spela och sjunga?!"
Det som jag gjort i så många år, som hon lärt och uppmuntrat mej med kom hon inte ihåg, det gjorde ont.
Min farmor hann inte vara sjuk länge som tur var utan dog för snart ett år sedan.
Min farfar pratar om henne varje gång vi ses, jag undrar hur det känns att leva med och älska någon i över 50 år och sedan förlora denna.

På första kortet är farmor och farfar i 20-25 års åldern