Jag lever






Hjälp

När det blir för mycket på samma gång då vänder jag mej hit.
När signalerna i telefonen ekar sig eviga utan att hitta en röst på andra sidan så behöver jag bli av med ord.
Just nu snurrar mitt huvud snabbt, det låter som en tvättmaskin som centrifugerar.
Det sista jag skrev till honom var hjälp.
Det var nog det ärligaste jag sagt på länge till någon.
Imorgon kommer dom inte att vilja ha mej mer, jag bara känner det.
Vill egentligen inte ens gå dit och skämma ut mej, slösa tid som ändå inte uppskattas.
Jag vill ha min pojkvän och hans händer runt mina som pussar mej lugn och säger att allt kommer bli bra till slut. 
För tillfället så trycks jag ned i madrassen av hela världens tyngd samtidigt som jag för andra gången på för kort tid är ett problem för honom. 
Kan inte ens ha mitt fyrbenta allt i sängen, måste tänka på hans allergi vill inte förstöra mer än vad som redan förstört. 
En utav tyngderna på mina axlar är att inte få lov att dela hans största lycka tillsammans med honom och det ständiga oron om att just det här besöket hos henne kommer ge honom längtan tillbaka till deras relation och få våran att blekna i jämförelse.
För mycket på samma gång.
För många vassa föremål runt omkring. 
För lite självbehärskning kvar för kvällen.

Hello december








Livet

Är att älska någon av hela sitt hjärta nog?
Jag skadar mer än vad jag lagar.
Förstör mer än vad som berör mej.
Jag måste lämna innan det blir värre.

If life was a puzzle, your my missing piece.

Det finaste jag har här i livet.




Framtiden är ljus.







Han.

När det har gått så långt för mej att varenda år, månad och vecka är ett enda mörker av olycka.
När varje timme och minut känns svår att ta sig egenom.
Att varenda dag blev en kamp mot att stanna vid liv.
När allt hade tagit ifrån mej och jag inte längre såg någon mening med att finnas kvar.
då kom han.
Då kom mitt ljus i livet och tog mej under sina vingar.
Han plockade upp mej bit för bit och satte allt på plats igen.
Han gav mej en mening att vilja leva igen och en anledning att orka.

Jag tror att allt som hänt innan var av mening.
Att alla ändlösa nätter, all önskan om att inte vilja finnas mer och alla människor som gjort mej illa, att det var gjort endast för att skada.
För att han sedan skulle kunna komma och läka.
för att han skulle kunna få komma in i mitt liv så var jag tvungen att vara nere så att han skulle få mej upp igen.

Kanske behövde han någon att hjälpa.
Kanske ville han ha någon med det lite mer än vanliga.
Det kanske var hans mening att kunna rädda någon som behövde det som mest.

Rädslan i början av att han inte skulle känna samma som mej, att han inte skulle se en framtid med mej.
Att jag var nått tillfälligt, snabbt och bra för en stund men ingenting att ha ett liv med övergick snabbt i motsatsen.
Rädslan utbyttes mot lugn och tillit.
Jag har fortfarande svårt att acceptera att jag förtjänar det här, att han är min. 
Ibland är det svårt att se att han har valt mej och att han menar det.

Det är en väldigt speciell känsla att älska någon så mycket så du tror att hjärtat ska brista vilken sekund som helst.
Det är helt fantastiska att kunna bli älskad lika mycket som man älskar.
Ibland för jag skuldkänslor över att känna den enorma lyckan som jag gör med honom, jag tycker synd om andra människor som inte fått uppleva samma känsla. 
Hur han stöttar mej i alla svårigheter jag upplever och reder ut mina stormar istället för att storma tillbaka. 
För det är jag honom evigt tacksam.
För första gången delar jag mitt liv med någon som jag kan se framåt med och samtidigt våga kolla bakåt tillsammans med, det är stort för mej. 

Min Tobias, den vackraste människan i hela världen.
Den mest sympatiska genom goda människan som vill alla som förtjänar det väl.
Som kämpar lika mycket som jag men ändå håller vårat liv stabilt tillsammans med mej.
Min fina fantastiska pojkvän som väljer att flytta 50 mil för oss, för att få somna med mej varje natt och göra mej trygg.
Min, som jag älskar så mycket så orden inte räcker till som jag skulle göra allt i hela världen för att göra lycklig. 






My scars remind me that the past is real.

Det är lätt att falla in i fack som placerar en i.
Bli kallad hora tillräckligt många gånger så slår det till "jag kanske ÄR en hora? Dom har nog rätt.." 
Efter en tid slutade jag bry mej, ville någon ha sex med mej så okej, jag var ju redan en hora, en till skulle inte skada.

Problemen kom när jag ibland träffade individer som faktiskt tyckte om mej.
Som ville kyssa mej för att jag var vacker, inte för att få mej i säng.
Jag kunde aldrig ta det på allvar.
trodde alltid att dom bara sa snälla saker för att få mej dit dom ville.

Jag vet med mej att jag till och med sa en gång "du behöver inte säga att jag är fin, vi kan ha sex ändå."
Han blev arg och vi pratade aldrig mer. 

Nått som bekymrar mej såhär i efterhand är mitt destruktiva beteende mot mej själv.
Hur jag kunde skära djupa sår i min kropp.
Hur jag kunde svälta mej.
Hur jag kunde låta folk komma och gå som dom ville.

Mina ben är täckta mer ärr, dom är buckliga och hårda i olika färger.
En del ärr är sydda på sjukhus andra är gömmda under  jeans, vissa är omlagda  hemma menans en del andra fick rinna av sig under natten in i min bäddmadrass i mitt flickrum.

Aldrig lät jag någon i min skola se dom.
Ingen skulle någonsin få veta att den konstiga emo tjejen som knullade runt med alla skar sig.
Ofta gjordes det narr utav skärsår och emos någonting som många gånger fick mej att bita ihop hårt för att inte bryta ihop.

Då fick ingen någonsin veta, nu vill jag att alla ska veta vad dom gjorde mot mej.








Det var inte lätt att vara stark i stenungsund.

Vet du hur det känns att aldrig passa in?
Att alltid undra varför man är annorlunda?
Vet du hur man mår när ingen sträcker ut sin hand?
När allt du får är ondska när du som mest behöver lite godhet. 

Hela min skolgång var ett helvete, det är inte förens nu jag vågat acceptera det.
visst jag hade vänner jag kunde sitta bredvid i klassrummet och jag oftast någon att vara med på rasterna och ofta någon att följa med hem också, men ibland behövs mer.

I grundskolan mellan årskurs 3 till 6 fick jag gå i en speciell grupp som kallades för Oasen, det var ett rum med stödlärare som skulle ge extra stöd.
enligt skolledningen hade jag "en latmask i ryggen och myror i benen" 
Hade jag gått i skola idag hade dom stämplat mej med ADD på plats.
Inne på denna oasen försökte dom praktiskt taget få mej att passa in, metoderna dom använde var inte okej...

Du skriker inte åt en 9 årig flicka bara för att hon håller "fel" grepp på pennan.
Du rycker inte i stolen, smäller i bordet eller nyper henne i armen för att få henne att vakna när hon dagdrömmer.
Du hotar inte med att hon inte ska få rast om hon inte slutför uppgiften.
Du hotar inte med att hon inte ska få äta lunch om hon inte läser färdigt sidan.
Du hotar absolut inte med att hon inte ska få gå hem när skolan slutar bara för att hon inte hunnit färdigt med talen i kapitlet eller klarat provet.

Oasen blev anledning till varför jag inte ville gå till skolan, det blev anledningen till varför jag var "sjuk" när mamma väckte mej på morgonen.

Oasen var också anledningen till varför jag blev utfrusen i min klass.
Jag var konstig som gick där inne.
Dom i min klass sa att det var fel på mej, jag var ett "dampbarn" enligt majoriteten i min klass.
Jag fick inte sitta vart jag ville eller arbeta med vem som helst.
Fick inte leka vad jag ville på rasten och fick inte sitta vid samma bord i matsalen "det är fullt."
"Platsen är paxad."

Att ständigt bli utfrusen och bortvald gjorde att jag inte heller ville vara med på gympan för då blev man tvångsgrupperad med dom man inte "fick vara med" eller så blev man vald sist. 

Friheten skulle bli när jag skulle börja på högstadiet.
Ny klass.
Ny skola.
Nya vänner.
Att börja i ett högstadie som är ganska litet hade sina nackdelar, det spred sig snabbt att jag var konstig.
Inte nog med att jag var konstig så gjorde jag annorlunda val i hur jag såg ut, mitt hår var svart och rött och kläderna oftast mörka tillsammans med mycket smink gjorde att jag kallades för "emo" 
Något som verkligen inte klingade fint i mitten av 2000 talet. 

När jag gick i sjunde klass var jag 158 cm lång och vägde 65 kg och hade 80D i bh storlek.
Jag har alltid haft en timglas formad figur.
Jag gömde ständigt min kropp i stora och långa tröjor för att slippa visa mej.
Som tack för att jag inte gick i tajta tröjor blev jag kallad fet.

Vet ni hur ont det gör att få höra att man är FET varje dag under flera års tid? 
att man är äcklig för att man är tjock? 
När man har ett normalt BMI och en sund figur? 
Tyvärr tog jag åt mej lite för mycket av vad folk sa.

När jag var 14 år satt jag på golvet i mitt rum och försökte med en tapetkniv skära loss fett från mina lår ihop om att bli smalare.
För att dom sa att jag var fet.
Samma år började jag svälta mej för att bli smalare.
För att dom sa att jag var fet.
samma år blev jag tvingad till barn och ungdomspsykiatrin, för att jag mådde såpass dåligt pågrund utav vad dom sa till mej och om mej. 

På min skola gick även flera rykten om mej.
Ett utav dessa var att jag var en hora.
Jag blev kallad hora, och att jag hade haft sex med flera hundra personer. 
Detta ryktet började för att jag nyss 14
år fyllda hade haft sex med en kille i samma stad.
En kille som också umgicks mycket med ett gäng som verkligen inte tyckte om mej.
En äldre kille jag umgicks med på fritidsgården som jag trodde var min vän.

Ja, vi hade sex.

Han ville att jag skulle komma hem till honom för att kolla på film en dag efter skolan. 
Jag ville kolla på film.
Han ville ha sex med mej.
Jag sa nej. 
Jag grät.
Han höll för min mun och sa att jag skulle vara tyst annars skulle hans föräldrar höra. 
Han höll fast min händer och sa åt mej vad jag skulle göra annars skulle han "göra mitt liv till ett helvete"
Jag upp repade nej, sluta och snälla flera gånger.
När han var färdig så tog jag på mej och åkte hem.

En dag i skolan några veckor senare frågade en kille i min klass som var bra vän med honom ifall "jag hade knullat med honom"
Jag sa nej och gick, dom trodde jag gick för att jag blev generad.
Egentligen så gick jag för att jag började gråta. 

I flera månader fick jag höra hur äcklig jag var som hade legat med honom.
Jag önskar ingenting hellre i hela världen att jag hade haft mage att anmäla honom.
Men vem hade trott på mej.
Jag var ett tjockt äckligt emo som var en hora. 


När jag och min klass var på klassresa i Danmark i nian så blev jag sexuellt trakasserad av en kille i min klass.
Hela klassen badade och han tog på mej, när ingen såg.
När vi senare satt i en mindre pool så tryckte han min hand mot hans kön.
Resten utav resan gick för min del ut på att ignorera hans sms om att "Kom igen kan vi inte knulla?" Blandat med "snälla ingen behöver veta" och lite "du har ju redan knullat halva stenungsund?"
Tack ska du ha.

Under min högstadietid hade jag en pojkvän i Göteborg.
Han var sjuk.
Han var en missbrukare och mytoman.
Utöver det så var han väldigt våldsam.
Jag stod ofta ivägen för honom när han var arg.
Detta gjorde mej till slagpåse, flera gånger kom jag till skolan iprincip sönderslagen till skolan och ingen såg någonting, inget frågade någonsin vad som hade hänt.

Jag var 15 år gammal och misshandlad regelbundet av min pundare till pojkvän på kvällar och helger.
Mobbad i skolan för att jag var en hora.
Skrattad åt och retad för att jag var ett emo.
Sönder skuren på hela kroppen i hopp om att döva det på insidan.
Ständigt trött, orklös, yr och illamående pågrund utav självsvält.
Alltid rädd och otrygg pågrund utav vad folk sa om mej.
Hade regelbundet panikångestattacker och återkommande mardrömmar.
Jag var 15 år och såg självmord som enda utvägen när livet knappt hade börjat.

Allt jag hade behövt var att någon såg mej.
Att någon hjälpte mej.


Jag hatar er, allihopa.
Från djupet av mitt hjärta.
Tack för hjälpen.






Colour me

Har fått någon slags inredningsmani på färgglada grejer, igår fyndade jag en byrå på en köp och sälj grupp på Facebook och jag önskade mej en gul kaffekokare i födelsedagspresent från kmix serien, vuxen poäng!
Ska ta mej i kragen och gå och skaffa nya glasögon också, funderar på dessa från cheep monday.


Gillar att dom inte är helt svarta, men ja får ge mej av och prova dom så fort jag är hemma!

Fina byrån, fundera på att lacka skivan, benen och knopparna i antingen vitt eller svart.. Vad blir bäst?


Typ den finaste kaffekokaren jag någonsin sett!
Kan tillägga att vattenkokaren, elvispen och blendern är minst lika fina! 


Time to leave

Packar ner livet i lådor, igen.
Tillfälligt dock.
Mellan landar hos mamma och pappa tills jag och mitt hjärta får flytta in i VÅRAN lägenhet i Göteborg med första hands kontrakt!


Last weeks

Det mesta är i bilder nu, livet med mina pojkar med hösten på ingång, te och film i soffan och ja, det är allt och jag nöjer mej med det.


Purple hair we dont care.

Förändring.
Step one 54785 to go...


Bara så att ni vet

ni som hittat hit, jag hoppas att ni är medvetna om att det här är min ångestblogg.
Min bubbla i cyberrymden att ventilera mej på.
Jag länkar inte den här bloggen och skyltar inte med den på något sätt.
Jag är inte ute efter någons medlidande eller omtanke utan allt jag vill ha är en plats att skriva av mej.
Allt jag skriver är direkt från hjärtat ofta lite luddigt och aldrig rak på sak, precis som jag!


Framtiden

Jag vill studera mej till att bli någonting jag älskar.
Jag vill ha ett jobb som jag vill vakna till.
Jag vill ta körkort.
Jag vill ha en ring på fingret.
Jag vill bo under samma tak som personen jag älskar.
Jag vill ha barn.
Jag vill köpa ett hus på landet med massa grönt runt.