jag har varit med om folk som ifrågasatt.

jag har träffat folk som har blivit arga.

jag har sett mina vänner bli ledsna.

jag har sett mina föräldrar få panik.

jag har gjort den jag älskade orolig.

jag har umgåts med folk inte inte förstått.

jag har haft umgänge med personer som äcklats.

jag har legat med folk som blivit förvånade.

jag har blivit uttittad och skrattad åt.

jag har blivit kallad svag och dum i huvudet.

jag har fått höra att det är fel och äckligt.

 

jag har aldrig någonsin talat om för någon "jag skär mej"

jag har nämnt för folk i perioder att "jag är självdestruktiv" 

det ligger nått väldigt fult i att säga att man gör sig själv illa.

på något sätt så verkar folk alltid tro att allt man vill ha är uppmärksamhet.

hade jag velat ha uppmärksamhet med min destruktivitet så hade jag skurit mej synligt.

jag hade gått i shorts året runt och visat upp vad jag gör mot mej själv.

well i dont, av den enkla anledningen att jag skäms.

jag skäms över mitt psykiska mående och jag vill inte att folk ska veta.

mina ärr och sår speglar det naknaste i mitt psyke, att jag inte kan ta hand om mej själv.

att jag inte klarar av att hantera mitt eget liv och ta vara på det jag har och målar allt svart.

det här är mitt sätt att kontrollera min ångest.

för att få tyst på allt surr i huvudet, för att sluta gråta och skaka.

för att kunna somna, för att känna någonting alls.. 

det är det värsta, när man har mått såpass dåligt en längre period så att man inte ens känner sig levande längre.

då letar man efter någonting "that makes me feel alive" att göra sig själv illa med flit får mej att känna.

oftast går jag bara runt i ett grått mellanting, utan glädje eller ilska, lycka eller förtvivlan.

jag har bara ett mellanting ett "okej" jag känner inte nån överdriven glädje, någonsin.

jag känner ingen ilska eller normala humörsvängningar, jag är bara på samma sida hela tiden.

när det stormar som mest i mitt huvud, när jag inte kan sitta still en sekund.

jag springer upp och ner utan att göra nått vettigt alls och det kaosar i huvudet.

för att hitta det där inre lugnet så hjälper det när jag gör mej illa.

jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här för det är så, så mycket jag vill förklara.

jag vet egenligen inte vad förklaringen ska vara bra till, antagligen för mej själv.

hur många andetag behöver man ta innan trycket släpper?

vill inte sova själv inatt, vill inte vakna upp 10 gånger bara för att se att du fortfarande inte är här.

vill att du ska vara här men jag vet att du inte kan.

jag saknar dej och ja jag tycker om dej.

thats a fact.

 

vad är ni för kioskmogon som läser min ångest blogg egentligen? 

jag tycker nästan synd om er som sitter här och läser mitt whine dag in och dag ut.

kan ni inte ta och berätta vilka ni är så jag slipper göra min blogg privat igen? 

blir alltid så nojig när statestiken går upp utan att man gjort nått, så ni som läser min blogg.

ni kan väl.. skicka ett mail på facebook ,ett sms, kommentera här eller så vet jag! 

puzz

 

 

 

 

jag kommer ihåg när jag var liten och bröt armen. 

när dom skulle "knäcka armen rätt" så fick man gas för att inte komma ihåg smärtan.

det gör jag inte heller, jag kommer bara ihåg att det knackade och att mamma spydde.

 

nu till min fråga. 

varför finns inte sån gas receptfritt på apokteket.

tänk på bra det hade varit, ha en "glöm all smärta" inhalator i väskan.

 

jag vet, jag borde sluta tänka på saker med 40 graders feber.

 

"försök att se ljust i tunneln slut"

 

"kom hit, jag tar hand om dej"

 

"du kan prata med mej när du vill"

 

"jag ska få dej att må bra"

 

 

 

jag var ett charmigt barn, med rött hår och massa fräknar.

 

ibland tänker jag på dej som någonting som aldrig hänt på riktigt.

jag tänker att det bara var en dålig dröm och att jag snart är lugn igen.

det blir lättare att låtsas att allt känns okej nu då.

minsta lukt som påminner om dej, låt på radion, bilmodell.

allt det dära som är vardagliga minnes saker när en relation tagit slut, sliter mej itu.

får mej att inta fosterställning på golvet såfort jag stängt min ytterdörr.

 

"sagor för barnen som är som du"

fake it until you make it.

pretty girls dont cry.

tänk om man kunde känna sådär enkelt som alla andra verkar kunna.

om man kunde bli kär på ett trollslag och leva lycklig föralltid.

 

jag och mina känslor och tankar är så fruktansvärt veliga.

ena dagen kan jag tänka "jag ska nog ändå ta och satsa på honom"

och två dagar senare så känner jag att jag aldrig mer vill se människan i hela mitt liv.

 

jag hatar att jag är så svår och stängd med hur jag känner.

att jag aldrig berättar precis hur det känns när du lägger min hand i din.

 

jag tror att jag är rädd för att ge mej ut i det dära seriösa dejting livet.

nä jag vet faktiskt att jag är rädd för det.

rädd för att bli sårad igen.

att ge ut hela mitt hjärta till någon, vända in och ut på mej själv av kärlek.

och sen, inte få någonting tillbaka.. 

 

uppriktigt sagt, jag blir rörd till tårar när du talar om för mej hur fin du tycker att jag är.

det var bara det jag ville få sagt.

det är bara så svårt att säga to your face.. varför vet jag inte.

 

 

 

 

 

 

finaste älsklings sixten

enda pojken som någonsin kommer åt mitt hjärta på riktigt.

det spelar ingen roll hur många gånger du dregglar ner mina rena kläder.

eller hur många gånger du fiser så illa så alla mina vänner flyr från min lägenhet.

att du kostar en halv förmögenhet i försäkring och foder.

att du tar upp nästan all min lediga tid och hela min säng.

trots att du är ohyffsat och mest snarkar åt mina kärleksförklaringar.

så älskar jag dej ändå, mest i hela världen.

 

för du trösar alltid mitt brustna hjärta.

torkar mina tårar och lindrar min ångest.

får mej att känna mej trygg så fort dina rynkor är nära.

det finns ingen bättre känsla i hela världen än att se dina svans fifta innanför dörren.

och det finns inget bättre ljud i hela världen än dina snarkningar som får väggar att spricka.