Varför är det möjligt att ens sakna en person som man inte ens visste fanns för en vecka sen?
Spenderat för många nätter med att fundera på hur jag känner.
Egentligen så vet jag nog redan hur jag känner, det jag borde fundera på är om det är tid att ta det vidare.

Försöker att ta konceptet en dag i taget, det funkar inte.
För jag vill veta idag om jag får bli trygg brevid dej imorgon precis som igår.

Alla fina ord mitt i natten, spelar du ett spel så som jag gjort så många gånger förutom nu.
Ljuger ditt kroppsspråk för mej för att få mej?
Om inte du är äkta, varför börjar då ditt hjärta slå fortare varje gång jag tar din hand?

Den här gången har jag känslorna på utsidan.

Det där med att alltid vara ensam, men att alltid ha hjärnspöken.
Alltid någon inuti mej som säger olika saker vid olämpliga tillfällen.
Spöken som surrar i huvudet och får mej att känna mej ständigt övervakad och nertryckt.
Ångesten gör sig oftast påmind mitt i natten, bland folk, vid känslomässiga tillfällen, i sociala sammanhang, sent på kvällen, när jag är ensam eller när jag är som svagast.

Jag har inte ens träffat honom än.. Ändå så vet jag att jag vill ha honom? 
Just nu är den känslomässiga förvirringen total, min röst inom mej säger att jag kommer förstöra det här, att jag inte förtjänar honom och att jag borde backa...

När man var liten fångade man fjärilar med håv och stoppade i en glasburk för att titta på.

När jag blev stor så började jag fånga hjärtan, varje hjärta i den där burken var ett litet "okej, du duger"
Jag trodde på något sätt att jag skulle må bättre av bekräftelsen, jag vet faktiskt inte vad jag trodde kanske trodde jag att jag skulle vakna upp en dag och bara helt plötsligt älska mej själv?

Det blev inte riktigt så, snarare motsatsen.
För varje person jag sårade och för varje person som sårade mej så växte bara ångesten.
Helt plötsligt insåg jag att det inte var värt det.
Jag tjänade ingenting på det.

Precis som med fjärilarna när man var liten.
Det var aldrig värt det, man tjänade ingenting på det.
Så det var lika bra att släppa ut dom igen.