När man var liten fångade man fjärilar med håv och stoppade i en glasburk för att titta på.

När jag blev stor så började jag fånga hjärtan, varje hjärta i den där burken var ett litet "okej, du duger"
Jag trodde på något sätt att jag skulle må bättre av bekräftelsen, jag vet faktiskt inte vad jag trodde kanske trodde jag att jag skulle vakna upp en dag och bara helt plötsligt älska mej själv?

Det blev inte riktigt så, snarare motsatsen.
För varje person jag sårade och för varje person som sårade mej så växte bara ångesten.
Helt plötsligt insåg jag att det inte var värt det.
Jag tjänade ingenting på det.

Precis som med fjärilarna när man var liten.
Det var aldrig värt det, man tjänade ingenting på det.
Så det var lika bra att släppa ut dom igen.