Those lines etched in your hands they're hardened and rough, like a road map of sorrow
jag har varit med om folk som ifrågasatt.
jag har träffat folk som har blivit arga.
jag har sett mina vänner bli ledsna.
jag har sett mina föräldrar få panik.
jag har gjort den jag älskade orolig.
jag har umgåts med folk inte inte förstått.
jag har haft umgänge med personer som äcklats.
jag har legat med folk som blivit förvånade.
jag har blivit uttittad och skrattad åt.
jag har blivit kallad svag och dum i huvudet.
jag har fått höra att det är fel och äckligt.
jag har aldrig någonsin talat om för någon "jag skär mej"
jag har nämnt för folk i perioder att "jag är självdestruktiv"
det ligger nått väldigt fult i att säga att man gör sig själv illa.
på något sätt så verkar folk alltid tro att allt man vill ha är uppmärksamhet.
hade jag velat ha uppmärksamhet med min destruktivitet så hade jag skurit mej synligt.
jag hade gått i shorts året runt och visat upp vad jag gör mot mej själv.
well i dont, av den enkla anledningen att jag skäms.
jag skäms över mitt psykiska mående och jag vill inte att folk ska veta.
mina ärr och sår speglar det naknaste i mitt psyke, att jag inte kan ta hand om mej själv.
att jag inte klarar av att hantera mitt eget liv och ta vara på det jag har och målar allt svart.
det här är mitt sätt att kontrollera min ångest.
för att få tyst på allt surr i huvudet, för att sluta gråta och skaka.
för att kunna somna, för att känna någonting alls..
det är det värsta, när man har mått såpass dåligt en längre period så att man inte ens känner sig levande längre.
då letar man efter någonting "that makes me feel alive" att göra sig själv illa med flit får mej att känna.
oftast går jag bara runt i ett grått mellanting, utan glädje eller ilska, lycka eller förtvivlan.
jag har bara ett mellanting ett "okej" jag känner inte nån överdriven glädje, någonsin.
jag känner ingen ilska eller normala humörsvängningar, jag är bara på samma sida hela tiden.
när det stormar som mest i mitt huvud, när jag inte kan sitta still en sekund.
jag springer upp och ner utan att göra nått vettigt alls och det kaosar i huvudet.
för att hitta det där inre lugnet så hjälper det när jag gör mej illa.
jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här för det är så, så mycket jag vill förklara.
jag vet egenligen inte vad förklaringen ska vara bra till, antagligen för mej själv.
city and colour - o' sister säger det alltid bättre än någonting annat..
"O' sister,
What's wrong with your mind?
You used to be, so strong and stable.
My sister, What made you fall from grace?
I'm sorry that I, was not there to catch you.
What have the demons done?
What have the demons done with the luminous light,
That once shined from your eyes?
What makes you feel so alone?
Is it the whispering ghosts, that you fear the most?
But the blackness in your heart won't last forever.
I know it's tearing you apart,
But it's a storm you can weather.
O' sister,
Those lines etched in your hands
They're hardened and rough
Like a road map of sorrow
My sister,
There is a sadness on your face.
You're like a motherless child, whose longing for comfort.
What's running through your veins, that's causing you such pain?
Does it have something to do, with the pills they gave to you?
What is eating at your soul?
Was it the whispering ghost, that left you out in the cold?
But the blackness in your heart, won't, last forever.
I know it's tearing you apart
But it's a storm you can weather.
Oooooh Oooooh Oooooh Oh
O' sister,
My sister."
What's wrong with your mind?
You used to be, so strong and stable.
My sister, What made you fall from grace?
I'm sorry that I, was not there to catch you.
What have the demons done?
What have the demons done with the luminous light,
That once shined from your eyes?
What makes you feel so alone?
Is it the whispering ghosts, that you fear the most?
But the blackness in your heart won't last forever.
I know it's tearing you apart,
But it's a storm you can weather.
O' sister,
Those lines etched in your hands
They're hardened and rough
Like a road map of sorrow
My sister,
There is a sadness on your face.
You're like a motherless child, whose longing for comfort.
What's running through your veins, that's causing you such pain?
Does it have something to do, with the pills they gave to you?
What is eating at your soul?
Was it the whispering ghost, that left you out in the cold?
But the blackness in your heart, won't, last forever.
I know it's tearing you apart
But it's a storm you can weather.
Oooooh Oooooh Oooooh Oh
O' sister,
My sister."
Kommentarer
Daniel säger:
Jag känner igen mig... Det krävdes 6 månader inlåst och många timmars sorterande i kaoset av känslor, tankar och frågor för mig att bryta mig loss från kedjorna. Ärren har man alltid kvar, och minnena försvinner inte, men när man hittar något att se upp till, att vara stolt över - så ligger allt mörker i det förflutna. Jag finns här... Även om jag gör ett dåligt jobb.
Trackback