i miss you

I thought that things like this get better with time
But I still need you, why is that?
You're the only image in my mind
So I still see you... around

I miss you, like everyday
Wanna be with you, but you're away
Said I miss you, missing you insane
But if I got with you, could it feel the same?

Words don't ever seem to come out right
But I still mean them, why is that?
It hurts my pride to tell you how I feel
But I still need to, why is that?

I miss you, like everyday
Wanna be with you, but you're away
I said I miss you, missing you insane
But if I got with you, could it feel the same?

It don't matter who you are
It's so simple, a feeling
But it's everything 
No matter who you love
It is so simple, a feeling
But it's everything

I miss you, like everyday
Wanna be with you, but you're away
I said I miss you, missing you insane
But if I got with you, could it feel the same?

It don't matter who you are
It's so simple, a feeling
But it's everything 
No matter who you love
It is so simple, a feeling
But it's everything


Saying goodbye is the most painful way of solving a problem.

som rubriken lyder.
dom där studerna när du är för tom för att ens klara av att gråta.
att så få ord kunde förändra hela min värld.
plötsligt känns det som att allt jag gör är utan mening.
allt på grund utav honom.
 
har jag begått världens misstag?
har jag verkligen tänkt igenom det här?
 
fuckfuckfuckfuckfuck
 
 

sagor för barnen som är som du.

fick en av dom bästa frågorna jag fått i hela mitt liv för ett tag sen.
"Är du genuint intresserad av andra människor, eller är du intresserad av vad de kan tillföra ditt liv?"


if my dog doesn’t like you neither do i

är det okej att sakna någonting man aldrig haft?
får man lov att känna att man behöver någonting som man egentligen inte vill ha?
 
blir förvirrad över min natthjärna.
jag kan ligga och gråta för att den saknar fysisk närhet trots att jag vet att jag kan få det när jag vill.
problemet är väl att jag kommit till den punkten där jag vill ha den där någon brevid mej. 
gång på gång har jag fått den där känslan "det här måste vara rätt, det känns så bra"
tills jag känner efter ordentligt, jag är inte redo och det är inte rätt.
 
uttrycket kär i kärleken stämmer in fruktansvärt väl just nu.
jag har någon form av inre panik "jag vill inte dö ensam!"
jag är 21 år och har kanske levt en fjärdedel av mitt liv.
när ska jag komma down to earth igen? 
jag behöver en käftsmäll för att komma i rätt balans.
 

what doesn't kill you makes you stronger

har äntligen flyttade ihop med mina två mongovänner.. känns helt okej att äntligen bo i göteborg och att äntligen slippa vara ensam.
älsklings sixten kom idag så han ligger och snarkar på golvet som vanligt.
i onsdags var vi på andra lång och drack.
i fredags var vi ute och i lördags var vi ute god damn no good start!
borde kanske ha en vit månad eller någonting.. hoho!
baksmällan idag var ju inte allt för trevligt, det positiva med att bo i kollektiv är dock att man får mat serverad! 
kaos 2.0 levererade.