Det där med att alltid vara ensam, men att alltid ha hjärnspöken.
Alltid någon inuti mej som säger olika saker vid olämpliga tillfällen.
Spöken som surrar i huvudet och får mej att känna mej ständigt övervakad och nertryckt.
Ångesten gör sig oftast påmind mitt i natten, bland folk, vid känslomässiga tillfällen, i sociala sammanhang, sent på kvällen, när jag är ensam eller när jag är som svagast.

Jag har inte ens träffat honom än.. Ändå så vet jag att jag vill ha honom? 
Just nu är den känslomässiga förvirringen total, min röst inom mej säger att jag kommer förstöra det här, att jag inte förtjänar honom och att jag borde backa...