När pojkvännen sover smyger ångesten på som mest.
Försöka gråta så tyst som möjligt för att inte väcka och oroa honom, jag har ändå inget bra svar på varför jag mår dåligt..

Måsten som kvävt mej det senaste året.
Tidspress, boende, ekonomi, relationer, destruktivitet.
Kampen om att inte falla in i gamla mönster så fort det stormar.
Att lära sig förklara och berätta om sig själv för en helt ny människa, riva murar helt enkelt.
Dålig sömn och kost under lång tid.

Kanske är det så att allt detta kom ikapp nu?
Att livet helt enkelt blev för bra, inte förtjänar jag att må bra en längre period.. Tack livspusslet, tack så himla mycket ångesthelvete, tack horpsyke.