My scars remind me that the past is real.
Det är lätt att falla in i fack som placerar en i.
Bli kallad hora tillräckligt många gånger så slår det till "jag kanske ÄR en hora? Dom har nog rätt.."
Efter en tid slutade jag bry mej, ville någon ha sex med mej så okej, jag var ju redan en hora, en till skulle inte skada.
Problemen kom när jag ibland träffade individer som faktiskt tyckte om mej.
Som ville kyssa mej för att jag var vacker, inte för att få mej i säng.
Jag kunde aldrig ta det på allvar.
trodde alltid att dom bara sa snälla saker för att få mej dit dom ville.
Jag vet med mej att jag till och med sa en gång "du behöver inte säga att jag är fin, vi kan ha sex ändå."
Han blev arg och vi pratade aldrig mer.
Nått som bekymrar mej såhär i efterhand är mitt destruktiva beteende mot mej själv.
Hur jag kunde skära djupa sår i min kropp.
Hur jag kunde svälta mej.
Hur jag kunde låta folk komma och gå som dom ville.
Mina ben är täckta mer ärr, dom är buckliga och hårda i olika färger.
En del ärr är sydda på sjukhus andra är gömmda under jeans, vissa är omlagda hemma menans en del andra fick rinna av sig under natten in i min bäddmadrass i mitt flickrum.
Aldrig lät jag någon i min skola se dom.
Ingen skulle någonsin få veta att den konstiga emo tjejen som knullade runt med alla skar sig.
Ofta gjordes det narr utav skärsår och emos någonting som många gånger fick mej att bita ihop hårt för att inte bryta ihop.
Då fick ingen någonsin veta, nu vill jag att alla ska veta vad dom gjorde mot mej.
Kommentarer
Trackback