Den rätta, när det verkligen känns perfekt.
När jag är halv utan honom och hel med honom.
När varenda beröring från honom får allt att stanna.
När hans ord är allt som hörs och får tyst på allt annat omkring.

Helt plötsligt som att allt innan detta varit ett skämt, som att jag nu vet hur det ska kännas på riktigt.

Jag vet att jag är dålig på att säga det till dej, förhoppningsvis så har du redan lärt dej att det här är mitt sätt att säga precis vad jag känner utan att jag börjar stamma och rodna.

den känslan vill jag ha...

Min farfar tappade sitt hår när han var 19 år han har alltid varit bitter över det och sagt att han ska skaffa en "fräck gubbtupé!"
Farfar ser humor i allt, han tycker att man får skämta om allt.
När jag piercade septum så gnällde min mor och far på att jag såg ut som en tjur.
Farfar skakade bara på huvudet och sa "låt henne vara en ko om hon vill!" Sen så skrattade han och sa att jag är söt oavsett om jag har ansiktet fullt plåt eller inte.
Min farmor var den lugnaste människan på jorden, alltid välklädd och med rätt ord för rätt tillfällen.
När hon blev dement så blev allting så annorlunda, farmor hade alltid varit den naturliga knutpunkten som förde alla samman, som kom ihåg alla födelsedagar och tog hand om farfar.
Helt plötsligt fick farfar ta hand om farmor, och det gick ju inte.
Jag kommer ihåg alla samtal mitt i natten till pappa, att farmor hade ramlat och kom inte upp.
Eller så ringde farmor utan att veta vad hon ville eller vem hon ville prata med.
Saker och ting förvärrades snabbt och snart fick min fina farmor bo på ett demensboende som hon hatade.
Hon talade ofta om döden och att hon inte var hemma, att hon var fast på ett dårhus med idioter.
Den värsta stunden för mej i farmors sjukdom var när hon bad mej sjunga och spela piano, jag tittade på henne och upprepade "vill du att jag ska spela för dej?"
Och hon tittade på mej med stora ögon och sa "åh, kan du spela och sjunga?!"
Det som jag gjort i så många år, som hon lärt och uppmuntrat mej med kom hon inte ihåg, det gjorde ont.
Min farmor hann inte vara sjuk länge som tur var utan dog för snart ett år sedan.
Min farfar pratar om henne varje gång vi ses, jag undrar hur det känns att leva med och älska någon i över 50 år och sedan förlora denna.

På första kortet är farmor och farfar i 20-25 års åldern

Spammar med lite fler bilder på världens finaste hund!

Steal my heart and hold my tongue.
I feel my time, my time has come.
Let me in, unlock the door.
I've never felt this way before.

The wheels just keep on turning,
The drummer begins to drum,
I don't know which way I'm going,
I don't know which way I've come.

Hold my head inside your hands,
I need someone who understands.
I need someone, someone who hears,
For you, I've waited all these years.

For you, I'd wait 'til kingdom come.
Until my day, my day is done.
And say you'll come, and set me free,
Just say you'll wait, you'll wait for me.

In your tears and in your blood,
In your fire and in your flood,
I hear you laugh, I heard you sing,
"I wouldn't change a single thing."

The wheels just keep on turning,
The drummers begin to drum,
I don't know which way I'm going,
I don't know what I've become.

For you, I'd wait 'til kingdom come,
Until my days, my days are done.
Say you'll come and set me free,
Just say you'll wait, you'll wait for me.
Just say you'll wait, you'll wait for me.
Just say you'll wait, you'll wait for me.

Varför är dom vackraste orden dom svåraste att säga?
Har försökt så många gånger men det enda jag får fram är ett leende.

Jag spenderar mina dagar med att försöka skapa en till verklighetsflykt, den här gången åker jag "hem" till Göteborg, äntligen.
Självklart återstår det många frågetecken men envis som jag är så s k a jag bo i Göteborg till sommaren.