Om någon hade sagt till mej för ett år sedan "lugn, om ett år har du en pojkvän som är så bra att han inte ens går att jämföra med någon tidigare"
Hade jag nog bett denne dra åt helvete.

Om jag hade vetat för 6 månader sedan att mitt liv helt plötsligt skulle kännas meningsfullt igen hade jag antagligen ändrat på allt.

Tänk om jag visste för en månad sedan att den där killen som bara var en bekant snart skulle komma att bli han med stort H som lyckades komma innanför dom där murarna.

I den lägligaste tiden någonsin i mitt liv kommer den finaste personen någonsin.
När jag behövde någonting som mest hittade han mej.

Han säger saker som att jag är finast i världen, att jag är hans allt.
Att så länge jag är lycklig mår han bra.
Han tittar på mej och ler utan anledning, han pussar och håller om mej så fort han får chansen.
Han upprepar att han är min och att jag är hans.
Han ber mej att aldrig försvinna, han somnar med mej i sina armar.
Han säger allt jag någonsin behövt höra.


Jag är antagligen den lyckligaste flickvännen på jorden med den finaste pojkvännen någonsin!

Varför är det möjligt att ens sakna en person som man inte ens visste fanns för en vecka sen?
Spenderat för många nätter med att fundera på hur jag känner.
Egentligen så vet jag nog redan hur jag känner, det jag borde fundera på är om det är tid att ta det vidare.

Försöker att ta konceptet en dag i taget, det funkar inte.
För jag vill veta idag om jag får bli trygg brevid dej imorgon precis som igår.

Alla fina ord mitt i natten, spelar du ett spel så som jag gjort så många gånger förutom nu.
Ljuger ditt kroppsspråk för mej för att få mej?
Om inte du är äkta, varför börjar då ditt hjärta slå fortare varje gång jag tar din hand?

Den här gången har jag känslorna på utsidan.

Det där med att alltid vara ensam, men att alltid ha hjärnspöken.
Alltid någon inuti mej som säger olika saker vid olämpliga tillfällen.
Spöken som surrar i huvudet och får mej att känna mej ständigt övervakad och nertryckt.
Ångesten gör sig oftast påmind mitt i natten, bland folk, vid känslomässiga tillfällen, i sociala sammanhang, sent på kvällen, när jag är ensam eller när jag är som svagast.

Jag har inte ens träffat honom än.. Ändå så vet jag att jag vill ha honom? 
Just nu är den känslomässiga förvirringen total, min röst inom mej säger att jag kommer förstöra det här, att jag inte förtjänar honom och att jag borde backa...

När man var liten fångade man fjärilar med håv och stoppade i en glasburk för att titta på.

När jag blev stor så började jag fånga hjärtan, varje hjärta i den där burken var ett litet "okej, du duger"
Jag trodde på något sätt att jag skulle må bättre av bekräftelsen, jag vet faktiskt inte vad jag trodde kanske trodde jag att jag skulle vakna upp en dag och bara helt plötsligt älska mej själv?

Det blev inte riktigt så, snarare motsatsen.
För varje person jag sårade och för varje person som sårade mej så växte bara ångesten.
Helt plötsligt insåg jag att det inte var värt det.
Jag tjänade ingenting på det.

Precis som med fjärilarna när man var liten.
Det var aldrig värt det, man tjänade ingenting på det.
Så det var lika bra att släppa ut dom igen.

Baam straight in the heart, läskigt.

Alla är inte födda in i samma värld, jag föddes in i en värld av en perfekt förortsidyll.
Bott på landet i stort hus, alltid varit omgiven av djur.
Det har alltid funnits mat i kylen och frysen.
Det har alltid varit varmt och alla lampor har alltid fungerat.
Mamma och pappa har alltid haft varsin ny fungerande bil alltid med bensin.
Jag har alltid haft ett eget rum fullt med kläder, leksaker och allt annat man kan tänkas behöva.
Vi har spenderat mycket tid utomlands på olika resor och upplevelser.
När jag och min bror var små så jobbade mina föräldrar i skift, så det var alltid någon hemma.
Jag har aldrig sett min mamma berusad och gångerna jag sett min pappa full kan jag räkna på fingrarna.
Jag har alltid fått det jag behövt och det har alltid funnits pengar hemma för mej och min bror att använda.
Jag har alltid haft en mobiltelefon att ringa och smsa ifrån.
Jag är uppväxt med ett bankomatkort som aldrig varit tomt tack vare min mamma och pappa.
Jag har alltid varit den i umgänget som haft pengar, jag har aldrig någonsin talat högt om det.
Jag är uppväxt med två hårt arbetande föräldrar, båda två är civilingenjörer på en stor framgångsrik industri.
Trots det så skämdes jag när jag var yngre, många utav mina vänner hade inte det ens i närheten av så bra.

Jag har vänner som vuxit upp i en lägenhet utan eget rum.
Dom har aldrig haft råd att gå i fotboll eller åka på ridläger.
Dom har aldrig haft en egen hund.
och i deras kyl har det endast funnits ett fåtal saker att äta.
Lamporna har inte alltid gått att tända och det har inte alltid varit tillräckligt varmt.
Deras föräldrar har inte haft en bil eller pengar till bensin.
Dom hade aldrig dom senaste leksakerna eller fick åka på semester utomlands.
Flera av dom har aldrig haft sina föräldrar hemma, dom har varit tvungna att jobba dygnet runt för att få livet att gå runt.
Många av mina vänners föräldrar har inte jobbat allt pga arbetslöshet eller sjukskrivning.
Det finns många som ser sina föräldrar alkoholiserade varje dag, det har vart standard att vara 10 år gammal och torka gammalt vin från golvet och slänga pappas ölburkar.
För flera så har veckopeng eller få sitt barnbidrag inte ens varit på tal.
Att ha ett bakomatkort som iprincip fyllde på sig själv var en dröm.

Ändå hörde man aldrig dom vännerna gnälla?
Och än idag har jag kvar dom vännerna och på något sätt trots två uppväxter som är som svart och vitt så står vi här idag och lever nästan identiska liv.

När jag var yngre så kunde jag skämmas över när jag kom nyss 15 år fyllda på en fabriksny svindyr moped till skolan.
Jag kunde känna mej dum över min nya telefon som jag hade fått utan att betala en krona eller fylla år.
Jag kunde skämmas när någon frågade mej vart jag hade köpt min jacka och mina skor och vad dom kostade.
Ibland kunde det till och med hända att jag ljög, för att slippa få höra hur "bortskämd" man var.
För att slippa bli kallad för rikemansunge och uttittad i skolan.

Om det är någonting jag är tacksam för här i livet så är det mina föräldrar.
Jag är så otroligt lyckligt lottad och det är jag mycket väl medveten om.